Jag skriver mer sällan i bloggen. Har inte haft ork. Har ibland tankar om att ingen vill läsa. Vem bryr sig liksom?
Var i december med i en enkät som Autismförbundet skickade ut. Den handlade om föräldraskapet. Det fanns frågor om stresshantering. Om hur många av oss som blivit sjukskrivna av kampen. Vad vi behöver för att klara av livet. Jag har inte sett resultatet av enkäten ännu men vet redan svaren... Skriver med så många andra i liknande situation. Hur det påverkar hela tillvaron. Splittringar i förhållanden pga bristande tid och ork. Kanske man inte delar synen på vad barnet behöver. Hur syskonen blir lidande. Vänner (om man orkar eller lyckas hålla kvar vänskapen). Drömmar om framtiden som blir krossade. Hobbies som inte hinns med. Om man som jag är långtidssjukskriven (6 år i november) tappar man självkänslan. Orkar kanske bara det allra nödvändigaste och känner skuld för det. Håller masken i så många år att till sist rämnar allt. Listan är lång.

Bli inte arg eller besviken på om vi lämnar återbud i sista minuten. Döm oss inte för att vi inte firar jul och nyår som ni andra.
Vi önskar inget hellre än att leva som vi gjorde förut. Men vi har inget val.
Vårt liv är monotont. Förutsägbart. Många ggr outhärdligt tråkigt. Men vi älskar våra barn och gör allt för de.
Snart är jullovet över och vi kan återgå till vår vardag igen. Det mår vi alla bäst av för att orka. Även Leopold.